Mitt förhållande till musik är intimt. När jag var liten var idolerna Gyllene Tider och Tomas Ledin. Senare lyssnade jag helst på hårdrock med hjältar som Kiss och tyska Accept. De distade gitarrerna och den omelodiösa sången tog sig starkare uttryck och min skivsamling fick sin första stora utökning med musik av killar med långt hår, slitna tajta jeans och sammanbitna försök till tuffa ansiktsuttryck. Grupperna hette sånt som Violence, Megadeth och Dark Angel. Sedemera, när jag började gymnasiets musiklinje, blev influenserna fler och mer varierande och nu är jag öppen för de flesta musikstilar, vilket knappast hör till ovanligheterna. Många människor är musikaliska allätare, men jag nöjer mig inte med radiokanalernas utbud, och det finns några musiksorter jag absolut inte klarar av. Men låt mig istället för att kasta skällsord över sånt som inte tilltalar mig fortsätta berätta om mitt förhållande till det som tilltalar mig.
De flesta människor lyssnar på musik i olika utsträckning. Endel låter radion alltid stå på, medan endel har gigantiska skivsamlingar som de värderar högt. När jag kommer hem till någon för första gången brukar jag alltid inventera dennes musiksamling. Jag är övertygad om att den säger en hel del om människan som äger den. Och om jag upptäcker att personen inte har någoon samling blir jag väldigt förvånad. En så självklar och viktig del av livet borde ju alla njuta av.
Min musiksamling är inte stor för att tillhöra en musikälskare. Den innehåller c:a hundra stycken av vardera cd och vinyl. Däremot är den bra. Jag satsar på kvalitet framför kvantitet och köper bara skivor som jag vet att jag vill ha, och vet är bra. Dessutom tycker jag att musik ofta är för dyrt. Visst, en cd kan skänka många härliga stunder, men 180 kronor är en stor utgift. Jag lyckas finna bra musik till billigare pris. De cd jag köpt till fullpris kan räknas på båda handens fingrar och dessa skivor ligger mig speciellt varmt om hjärtat.
Ett problem som ofta uppstår är att jag inte kan välja vad jag ska lyssna på ur min samling, just för att de flesta skivorna är riktigt bra. Kanske en skön jazzplatta eller den där samlingsskivan med 70-tals hits?
Jag är övertygad om att huruvida man tilltalas av en låt eller ett helt album är om man känner igen musiken. Ett exempel: De flesta har hört Pearl Jam, och de som gillar gruppen speciellt har förstås alla deras skivor. Även jag. Men alla utom jag tycker att bandets första album Ten är deras bästa. De lyssnade på bandet från dess start och har alltså lyssnat på Ten mest. Men jag fastnade för Pearl Jam först efter att ha hört deras tredje album Vitalogy och således gillar jag det albumet bäst.
På följande sätt praktiserar jag detta: När jag kommer hem med en ny cd och ska lyssna på den spelar jag den aldrig från början. Jag brukar välja en låt någonstans i mitten av listan och låta skivan snurra därifrån. Den första låten brukar jag låta bli så länge som möjligt. Detta för att undvika fenomenet att varje gång man lyssnar på en platta spela den från början och därmed snabbare känna igen de första låtarna vilket medför att man fortsätter lyssna på plattan från början eftersom man gillar dem bäst, och därmed negligeras de sista låtarna. Jag vill känna igen och kunna nynna med i alla låtar.
Mitt förhållande till cd-askar är dåligt. På ett tidigt stadium i mitt utökande av cd-samlingen insåg jag detta. De irriterar mig mycket därför att de så ofta går sönder. Piggarna där skivan sitter brukar brytas av, och om man tappar fodralet i golvet går nästan undantagslöst gångjärnet sönder. Dessutom tycker jag att de tar onödigt mycket plats. Därför förvarar jag många av mina cd med omslag i en liten väska på bara 1/4 av platsen det skulle ta med vanliga askar. Underbart! Och fodralen kan inte gå sönder heller eftersom de är gjorda av mjuk plast. Jag kan på detta sätt smidigt ta med mig mina 20 bästa skivor om jag ska ut och resa. Enda nackdelen med detta förvaringssystem är att om jag, Gud förbjude och mot förmodan, skulle tappa bort väskan under ett sånt tillfälle vore så många av mina älsklingar borta. Detta skulle innebära ett hårt bakslag.
Visst kan en stor skivsamling se bra ut i hyllan, likadant som med böcker, men det är musiken som är det viktiga. Inte omslaget eller paketets inredningsarkitektoniska funktion. Det är musiken som kan göra mig både glad och lugn, pigg och trött.
Ofta händer det att man blir bjuden på fest hos någon. Förut uppstod för mig i sådana situationer ett dilemma.. Skulle jag ta med några av mina skivor - endel skulle faktiskt funka på en fest - och försöka få dem spelade? Ibland gjorde jag det men nu för tiden är dilemmat ur världen. Jag tar aldrig med mig egen musik. Jag anser min musik vara för bra för att bara stå på som bakgrundssmusik till starkpratande och alkoholpåverkade människor. Inte Óför braÓ som om den skulle hänvisas till någon sorts högre kultur än festmusik, men jag vill lyssna ordentligt på min musik, inte låta den dränkas av stoj och prat.
En favoritsysselsättning är att helt ostört och utan synintryck med hörlurars hjälp låta musiken tränga in i mig. Jag brukar göra detta när jag känner att hjärnan behöver vila eller att den saknar tilltalande hörselintryck. En glädje, nästan en stunds lycka, fyller mig och ingenting annat än det som strömmar in i hjärnan finns då. Självklart göres detta med någon av de absoluta favoritskivorna, och kanske om jag lyssnar riuktigt intensivt kan jag upptäcka någonting nytt i en låt. Det må vara ett genialt cymbalslag som undgått mig tidigare eller en gitarr som i bakgrunden spelar en slinga man inte vid första avlyssningarna hör. Efeter dessa stunder av insikt och meditation känner jag mig alltid pigg och redo att fortsätta den kroppsliga tillvaron.
Det finns så otroligt mycket musik så jag nöjer mig inte med något jag inte tycker är riktigt bra. Här kommer reklamradiostationerna in i bilden. Eller snarare inte alls eftersom jag aldrig lyssnar på dem. Det skänker mig mycket större tillfredsställelse att själv välja musik, och därmed bra sådan, istället för att överlåta till någon annan att välja vad jag ska lyssna på.
Och apropå reklamradio kom jag till insikt i början av augusti. Det var en låt som alltid spelades i dessa stationer och som jag fick rysningar av obehag när jag hörde. Denna dag av insikt körde jag bil med en kvinnlig vän bredvid mig. Radion stod på eftersom hon insisterade så, men när den hemska låtens första illavarslande ackord började klinga skedde en sorts automatisk reflex och min arm sträcktes ut och slog av radion. Min vän undrade varför. Jag sa att jag helt enkelt inte klarar av den låten, men hon stod på sig eftersom hon tycker den är bra. Jag var besegrad men tänkte att jag inte skulle låta musiken besegra mig utan strid. Därför lät jag Celine Dion yla i mina öron medan jag härdades. Och faktiskt stod jag ut! Inte beroende på att jag plötsligt fattade tycke för låten, det skulle vara en alltför smärtsam insikt, utan för att jag bestämde mig för att inte låta den påverka mig.Förr gick den in i hjärnan, stannade till och rev runt, men nu går den bara rakt igenom utan minsta spår efter sig.
Ibland får jag grundläggande existensiella tvivel vad det gäller utökandet av musiksamlingen. ÓVarför skaffa mer musik hela tiden?Ó Detta hänger ihop med mitt kvalitetssträvande som jag tidigare nämnt. Att lyssna nog mycket på en ny skiva, fördelaktigast ganska ostört, för att ta till sig musiken medför alltid en viss ansträngning för mig. Detta moment kan vara nog så utdraget och jobbigt. Därför tänker jag stundtals att istället för att köpa de där skivorna jag vill ha, borde jag lyssna mer på dem jag redan har men inte har lyssnat nog på för att känna igen och antingen förkasta eller gilla. Denna bakåtsträvande tanke brukar dock inte få något starkare fäste i mig, utan jag fortsätter att tråna efter och köpa mer musik. Det är ju ändå spännande att lyssna på en egen, helt ny skiva och upptäcka ny musik.

Detta mitt största intresse har gett mig mycket i form av lindring, minnen, lugn och energi för att bara nämna något. Så kommer det att fortsätta göra hela livet, det är jag helt övertygad om.